Idag var det min tur. Redan på morgonen kände jag att nu skulle äntligen förbannelsen brytas och jag skulle äntligen vinna någon form av titel i Uppsala. Trots att jag nosat på poängjaktstitlar och förlorat finaler i poängjaktsslutspel har jag under mina drygt fyra års spel i UBGF inte lyckats vinna något här. Det skulle inte göra så mycket att det då också blev den tävling som alla vill vinna, Uppsalamästerskapet, som skulle bli tävlingen som bröt förbannelsen. Efter att ha förbrukat allt missflyt i en sur chouetta på torsdagen innan kände jag mig oerhört stark när jag klev in på Williams.
Efter att ha hållit i mitt första årsmöte och överlevt detta var det då dags för spel. Lottningen gav mig 2005 års komet i UBGF, den grekiska demonen med de gudomliga tärningarna och det stora hjärtat, Nicolas i första matchen. Matchen blev jämn och tuff, men jag visste ju att jag skulle vinna och vid 12-12 kom rycket och jag stod som vinnare med 15-12. Jag visste att jag sen skulle möta vinnaren mellan rankingettan, fullblodsproffset Uffe, och förstereserven in i turneringen, 2005 års största finalsumpare, Said. Jag hade under min match tyckt mig höra att Said varit i ledningen och något ögonblick efter att min och Nicolas match var över så reste sig lite överraskande en nöjd Said från bordet som vinnare. Uffe fick dock delvis revanch i Nyårsrullen.
Said och jag brukar alltid ha jämna fajter där små marginaler brukar avgöra, även om jag har haft mest flyt i våra matcher på senare tid. Även denna match var jämn rätt igenom, men jag tog tidigt en liten ledning som jag lyckades hålla rätt igenom hela matchen, som jag till slut vann med 17-13 eller något liknande.
Då var jag helt plötsligt i final och hade säkrat några välbehövliga slantar. I sig oväntat, men jag hade ju haft det på känn hela dagen. Nu skulle även titeln och den glänsande pokalen säkras. Frågan var bara vem som denna gång skulle få känna på den bittra känslan att gå nästan hela vägen, för att förlora finalen mot den i större sammanhang ständige finalsumparen Micke?
På andra sidan av lottningen ställdes turneringens andra reserv, Mahmoud, mot den numera främst i Stockholm bg-spelande, alternativt pokerspelande, Johan. För de som hade noterat att Örjan egentligen var före Mahmoud i turordningen för reserver kan jag meddela att han valde att gå på bio istället. Johan hade här inga större problem med att vinna matchen mot en för tillfället lite deppig Mahmoud. Senare under kvällen hade dock Mahmouds depp bytts mot glatt skratt då han tömde plånböckerna på de övriga spelarna i en chouetta som pendlade mellan 4 och 7 personer.
Den andra startmatchen gick mellan två av kvällens tre spelare (den tredje var Uffe) med tidigare UM-vinster. Martin, som liksom Uffe tidigare hade två vinster, och Göran, som tillsammans med den till Malta emigrerade Einar hade flest UM-titlar (tre stycken). Detta blev en jämn och långdragen historia där Martin till slut fick se sig besegrad av Göran med 10-15 efter en avslutande fyrkub om jag inte har helt fel.
Även semifinalen mellan Johan och Göran var relativt jämn, även om den spelades på kortare tid än matchen mellan Göran och Martin. Jag är osäker på den slutliga ställningen, men Göran stod till slut som vinnare i en match där stämningen i slutet var sämre än en snöbolls chans att överleva i helvetet.
Då var det endast finalen kvar och tyvärr för Göran så var det ju min tur att vinna ikväll, så tyvärr fick han vänta ytterligare minst ett år innan han kunde gå förbi Einar och ensam ståta med flest UM-titlar. Göran var inte helt med på detta, för han ryckte snabbt till sig en ledning med 4-0. 4-0 blev sedan 7-1, 7-4 och 9-6. Vid ställningen 9-6 uppkom nedanstående position efter en tids tjuv och rackarspel från båda för att undvika att bli den som fick lämna skott på outfield först. (Jag är inte helt hundra på positionen, men de variationer som kan ha varit har ingen teoretisk betydelse. Rätta mig dock gärna om jag har fel)
Göran (vit) försöker här skrämma mig till att ge upp partiet genom att skicka en kub. Efter en kort tids tänkande norpar jag dock åt mig kuben. Jag har ju inte förlorat partiet ens om jag blir träffad tänker jag. Missar han direktskottet så ligger jag riktigt bra till då jag leder racet och sist men inte minst, det är ju redan bestämt att jag kommer att vinna turneringen. Inte helt oväntat missar Göran varpå jag skickar tillbaka en fyrkub som jag trodde att inte skulle gillas av motståndaren. Göran behövde dock inte alltför lång betänketid för att besluta sig för att slurpa kuben.
En rutinerad dryg femma senare så har jag sprungit förbi Görans sista puckar och kan börja plocka av medan Göran får springa hem med sina sista gubbar. En bit in i avplocket har jag en trygg ledning med 4-5 puckar och bara formaliteter kvarstår. Skönt att ha plockat in försprånget och till och med ta ledningen med 10-9 efter att ha legat under hela matchen. Göran hade dock en annan plan visade det sig. Han slog på turbon och efter två dubblar på tre slag måste jag helt plötsligt slå en dubbel för att säkra partivinsten och inte ge Göran chansen att vinna med en tredje avslutande dubbel. Jag rullar orutinerad nog inte den dubbeln, men då Göran redan har rullat två dubblar på tre slag, samt att jag ju kommer att vinna matchen då jag har tärningsgudarna på min sida ikväll, känner jag mig lugn som en filbunke inför hans kommande slag.
Helt oväntat delar då Göran ut en käftsmäll i form av två treor. Hallå! Vad är det som händer? Tre dubblar på de fyra sista slagen? Det är ju jag som ska vinna det här! Jag tar inte ledningen med 10-9 utan istället står det 6-13. Åh fan, det är inte meningen att jag ska vinna ändå. Jag lyckas hålla jämna steg till 11-18 och crawford, men närmaren än 14-18 kommer jag aldrig. Bara att lämna över cashen och plåta en glatt poserande Göran med "min" blänkande buckla i händerna. Grattis Göran, som med denna seger är ensam spelare att ha vunnit Uppsalamästerskapet flest gånger (fyra).
Jag börjar förstå hur Tony Rickardsson har känt sig på de senaste årens Idrottsgalor då han trots ständiga nomineringar får åka hem tomhänt. Men jag är inte bitter… I år visade det ju sig att till och med Tony kan vinna priser, två dessutom. Kan han kan jag, eller? Bara att återigen bryta ihop och komma igen…
Kände mig tvungen att titta på situationen ovan tillsammans med Snowie den allsmäktige för att se om jag förtjänade min "Hard luck" pga felaktigt spel. Snowie säger dock att Görans kub är en klar blunder, liksom taget av min påföljande fyrkub. Ok, jag spelade rätt, i teorin. I praktiken var ju Görans spel det klart bästa. Ytterligare ett exempel på att teori och praktik inte alltid går hand i hand i backgammon. Nej, ett jävla skitspel är vad det är. Åtminstone ibland när man förlorar. Men som sagt, jag är inte bitter…
/Micke
~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~ ~
"Det finns bara två sanningar om livet (och backgammon):
1) Det blir aldrig som du tänkt dig
2) Det blir aldrig rättvist"
Bilder från Uppsalamästerkapet 2006